fredag 4 maj 2012

Svensk-kanadensiska Amanda har lärt sig svenska som vuxen


En grå söndagförmiddag träffar jag Amanda på Blenz. Jag vill prata med henne om hur hon lärt sig svenska så bra, fastän hon nästan aldrig pratade svenska som barn?

Amanda är lite småsliten efter en sen kväll på det extraknäck hon har i downtown, men väntar redan på mig när jag kommer in på kaféet. Hon har två jobb; dels som receptionist på en mäklarbyrå och dels som servitris på en restaurang. Hon jobbar hårt för att spara ihop pengar till en långresa i Asien. Amanda är äventyrlig och osäker på vad hon vill göra i framtiden. Hon har precis läst färdigt på UBC men vet inte helt vad hon vill göra med sin utbildning i internationella relationer och antropologi. Att resa själv i Asien med allt vad det innebär av nya intryck och möten med människor, kommer att ge henne perspektiv som hjälper henne att bestämma sig för vad hon ska göra när hon kommer hem. I alla fall hoppas hon det.  

Allt detta berättar hon på en långsam och eftertänksam svenska som faktiskt låter otroligt svensk. Detta med tanke på att hon enligt sig själv bara kunde några få ord innan 18-års ålder. Amanda kan själv tycka att avsaknaden av brytning är lite jobbig. När hon använder svenska tror ofta svenskar att hon förstår lika bra som hon pratar, något hon är noga med att poängtera att hon inte gör. Trots detta flyter vårt samtal på genom ämnen som handlar om hennes uppväxt och hur hon ser på sin svenska och nationalitet.

På frågan varför hon bestämde sig för att lära sig svenska som vuxen, svarar Amanda att hon inte är riktigt säker. Efter gymnasiet började hon fundera på vem hon ville vara som vuxen. I denna tankeprocess upptäckte hon att hon tyckte det var synd att hon inte kunde svenska, eftersom hon är halvt svensk.

Amandas mamma Gunilla kommer från Sverige och var den som till slut lärde henne svenska. Häpnadsväckande nog har Amanda inte studerat speciellt mycket svenska. Hon har bara gått ett år i Svenska Skolan i Burnaby (hon slutade när hon var 6 år) och, enligt utsago, fuskat sig genom en vuxenkurs. När hon bestämde sig för att lära sig svenska hjälpte Gunilla henne. Amanda beskriver situationer där de båda satt i bilen och hon pekade på saker och frågade vad de hette, varpå Gunilla berättade. Inledningsvis bestod ordförrådet av frasen ”Jag heter Amanda”, och orden elefant, tallrik och fönster. Efter ett år av haltande samtal p.g.a. begränsad vokabulär lossnade det och resultatet har blivit en funktionell svenska där Amanda kan beskriva både vad hon tycker och känner. Inlärningen var mycket enklare och mer naturlig jämfört med franskan i skolan.

Jag märker efter en halvtimmes diskussion att Amanda börjar blir trött och söker orden mer än tidigare, men hon är ovan att prata svenska så jag tycker inte det är konstigt att hon behöver en paus. Från den stunden så växlar vi fram och tillbaka mellan språken, men vi pratar fortfarande mest svenska. Amanda har aldrig bott i Sverige. Hon hade planer på att läsa i Uppsala, men tre veckors vistelse i Växjö under en sommar fick henne att tycka att det var svårt att lära känna folk och ge upp de planerna.

När jag frågar Amanda vad hon tyckt stöttat henne mest i inlärningen av svenska, nämner hon Svenska Kulturföreningens aktiviteter i Vancouver som centrala och viktiga faktorer. Alla aktiviteter på Skandinaviska Centrat i Burnaby, som t.ex. midsommar och Lucia, har gjort att Amanda hört mycket svenska trots att Gunilla valde bort att prata svenska med Amanda som barn. Gunillas man var brittisk. Det gemensamma familjespråket var engelska hemma för  att ingen skulle känna sig utanför. Amandas närvaro i en svensk miljö har uppenbarligen präglat hennes förmåga att lära sig svenska, och framförallt hennes uttal, starkt. Jag kan fortfarande inte komma över hur svensk hon låter, när hon beskriver sin barndom och uppväxt.

Amanda tycker att det bästa med att lära sig sitt modersmål har varit den positiva attityd från svenskar som upptäckt att hon bemödat sig med att lära sig svenska. Hon beskriver hur förvånade vissa blivit över att hon pratar svenska trots att hon är född och uppvuxen i Kanada. Speciellt på släktkalas har hon fått mycket positiv bekräftelse vilket stärkt hennes identitet och som människa.

När jag frågar vilken nationalitet Amanda upplever att hon har svarar hon utan att tveka kanadensisk, och också lite svensk. Men, lägger hon till med ett skratt, inte när hon är i Sverige. Där känner hon sig helt kanadensisk.