söndag 6 maj 2012

Om vänskap: person eller funktion?

I dina vänskapsrelationer, är du en person eller har du en funktion? Jag brukar ställa den frågan till mig själv ibland. Livserfarenhet har lärt mig att sålla bort de bekanta som får mig att känna att det är mer vad jag kan göra för dem än vem jag är, som gör att de söker sig till mig.

Som tur är händer det inte så ofta. Genom livet är det få personer jag känt som jag har givit upp som vänner. Det har tyvärr hänt ett par gånger. Det är nu i efterhand som jag ser att detta oftast har berott på att jag har haft mer av en funktion för de människorna, än att jag varit en vän eller medmänniska.

Vänskap för mig sker ofta nör jag känner att jag instinktivt förstår vad den andre menar, när vi kan skratta högt tillsammans åt något riktigt fånigt eller när tystnaden mellan oss är vilsam. Det behöver inte betyda att man har många yttre faktorer gemensamt.

En av mina bästa vänner här i Vancouver, låt oss kalla henne Eila, flyttade förra året tillbaka till Indien där hon är född och uppvuxen. Eila är gift med en man som hennes familj har valt ut och där hennes enda önskan var att deras stjärntecken stämde. Hans familj har blivit hennes, och förväntas till och med vara viktigare än hennes. Hon är en underbar, varm och givmild individ, från en kultur som ser kvinnan som mindre viktig än mannen och faktiskt, som förbrukningsvara.

Vad har hon gemensamt med en liberal svenska som mötte sin man på nätet, och som skapat sitt eget liv, snarare än låtit föräldrarna bestämma? Svaret är, inte mycket. Inte mer än att vi alltid verkar förstå exakt vad den andra menar, innan ens meningen är färdig. Eila har alltid mest varit en person för mig, mer än att hon har en funktion. Naturligtvis utesluter inte det enda det andra, utan kan komplementera varandra. Eila och jag brukade luncha och skvallra om allt roligt och bekymmersamt i våra liv. De långa luncherna hade definitivt en funktion i mitt liv och jag saknar dem oerhört nu när hon har flyttat.

Vår vänskap existerade mest genom dessa korta möten. Vi kunde inte umgås med våra familjer p.g.a. för stora skillnader livsstil och värderingar. Vi kunde kanske, men insåg nog båda att det skulle varit svårt. Istället tog vi tillvara på vår vänskap och skrattade oss igenom fyra år som kollegor, och flera år därefter som vänner. Eila var en frisk bris i mitt liv. Hon kände få andra än mig i mitt liv och stod alltid mentalt i min ringhörna. Så som riktiga vänner gör för varandra.